Legender och historia
Filicajas historia
Filicaja är en liten by i kommunen Montaione, där legend och arkivhandlingar möts: från legenderna om namnets ursprung till det köpekontrakt genom vilket familjen da Filicaja förvärvade egendomen 1452.
Legenden
Filli mia bella
Enligt legenden befriade en ung adelsman från Volterra vid namn Ajone en flicka, Figline, som hade rövats bort av en viss Gambasso: han gifte sig med henne och grundade både byn Monte Ajone – varifrån dagens namn, Montaione, sägs härstamma – och borgen Figline. En hård rivalitet bestod länge mellan Ajones och Gambassos ättlingar (de två grannorterna, Montaione och dagens Gambassi Terme, har alltid varit ”rivaler” även i den verkliga historien). Enligt en annan, om än osäker, teori skulle namnet Montaione i stället minna om Allone, den siste eller näst siste langobardiske hertigen i Lucca, och en plats kallad Mons Allonis: en fascinerande koppling till Toscana under langobardisk tid, men en som saknar stöd i de historiska källorna.
Generationer senare förstördes borgen av en fientlig armé, och invånarna, som hade återgått till avgudadyrkan, beslöt att offra byns vackraste flicka, Filli, åt gudarna. En florentinsk riddare blev förfärad och skyndade till hennes undsättning och lät offra en kviga i hennes ställe – därav hans öknamn, ”Sire della Vitella” (Kvigans herre). Filli och hennes räddare gifte sig och byggde upp borgen igen, och han var så förälskad att han ständigt kallade henne ”Filli mia bella” (min vackra Filli) och ”Filli cara” (kära Filli): ur dessa ord sägs namnet ”Fillicara” ha uppstått, som senare blev ”Filicaja”.
År 1623 berättade Michelangelo Buonarroti den yngre, gäst hos familjen da Filicaja, legenden i sin korta dikt l'Ajone, där han föreställde sig att till och med fontänerna i familjen da Filicajas palats flödade av vin:
«...dove si sguazza, e mangia altro che ghiande,
e d'un buon vino vi beon le pile...»
(”...där man frossar och äter annat än ekollon, / och till och med fontänernas kar dricker gott vin...”)
— Michelangelo Buonarroti den yngre, l'Ajone, 1623
Historiska källor
Från ursprunget till renässansen
De tidigaste uppgifterna om en borg kallad Figline på denna plats går tillbaka till början av 1100-talet, kanske exakt där Villa da Filicaja står i dag, även om vissa forskare anser att den ursprungliga befästningen låg några hundra meter längre söderut. Borgen förstördes 1297 och byggdes senare upp igen med bland annat material från en senromersk villa vars lämningar, med spår av mosaiker, ligger ungefär en kilometer bort. Detta ursprung, tillsammans med ett litet fel som spreds av en turistguide från 1930-talet, har med tiden gett näring åt flera historiska missförstånd, bland annat myten om en ”medicevilla” som aldrig har funnits här.
Själva namnet komplicerar saken ytterligare: dagens ort Figline ligger ungefär fyrahundra meter söder om Filicaja, och det diskuteras fortfarande om den verkligen motsvarar platsen för den medeltida borgen. I den lilla kyrkan Sant'Antonino, tillägnad byns skyddshelgon, påminner en basrelief fortfarande om ett mirakel som berättas om i den lokala traditionen: en pojke ur familjen da Filicaja som återuppväcktes från de döda.
Familjens band till Florens militära och politiska liv är dokumenterade från renässansen och framåt. År 1503, under kriget mot Pisa, bad den florentinska regeringen Leonardo da Vinci, Gerolamo da Filicaja och Alessandro degli Albizzi att utreda en omledning av floden Arno: ett projekt som aldrig genomfördes. Antonio da Filicaja (1455–1526) ägnade sig i stället åt militära fälttåg, även till sjöss, mot pisanska plundringståg, och den 8 juni 1509 tågade han segrande in i Pisa tillsammans med Averardo Salviati och Niccolò Capponi, i spetsen för sina egna trupper, som var förlagda just på borgen i Filicaja.
Familjen
I Florens tjänst
Medan man odlade vindruvor och oliver i Filicaja spelade familjen i Florens en ledande roll i republikens liv. Alessandro da Filicaja (1429–1512), två gånger Gonfaloniere di Giustizia, 1467 och 1474, var vän till Lorenzo il Magnifico. Det var under dessa år, 1452, som Ser Giovanni da Filicaja av invånarna i Figline köpte den mark som gården växte fram ur. Senare, under storhertigdömet, satt medlemmar av familjen da Filicaja i senaten vid fem tillfällen.
Liksom många florentinska familjer var da Filicaja också köpmän, med ett handelshus i Lissabon. I staden bodde familjen i palatset i Borgo degli Albizi, uppfört mellan 1300- och 1500-talet; på landsbygden ägde den, förutom Filicaja, villan i Santa Lucia, strax utanför Prato. Familjens vapensköld – tre röda sparrar mot guldfärgad botten – syns än i dag på Palazzi Pretori i många toskanska städer, från Volterra till Arezzo och från Pistoia till Scarperia, där medlemmar av familjen var podestà och vikarier. Under 1500-talet förenades familjen genom giftermål med släkterna Capponi och Della Rovere.
Mellan Florens och Nya världen
Baccio da Filicaja, ingenjör i Brasilien
Handelshuset i Lissabon hade vuxit fram ur en överenskommelse mellan storhertig Francesco I de' Medici och kung Sebastian av Portugal, som gjorde det möjligt för familjen att köpa palats och lager där för handeln med Amerika. I slutet av 1500-talet stängde familjen da Filicajas handelshus i Lissabon, under de svåra åren efter 1580, då Portugal kom under den spanska kronan. Av dåtidens Lissabon finns inte mycket kvar i dag: köpmannakvarteret med sin Rua Nova dos Mercadores utplånades av jordbävningen 1755, och den stad vi ser i dag byggdes upp från grunden av markisen av Pombal.
Det var där ett av familjens mest fascinerande äventyr hade börjat. Baccio da Filicaja, född i Florens mellan 1565 och 1575, hade som ung arbetat där i fyra år; tillbaka i Florens ägnade han sig åt matematik, arkitektur, artilleri och kosmografi. År 1597 befann han sig i Brasilien som engenheiro-mor, överingenjör i den portugisiska kolonin, i guvernör Francisco de Sousas tjänst: han restaurerade kolonins fästningar, befäste dess hamnar, ledde dess artilleri och följde guvernören i sökandet efter guld- och silvergruvor.
År 1603 deltog han i Pero Coelho de Sousas expedition mot Maranhão och byggde samma år, tillsammans med jesuiten Francisco Dias och ingenjören Geraldo Betting, kyrkan Nossa Senhora de Monte Serrat i Salvador da Bahia; intill den, på udden ut mot bukten, ritade han fortet Monserrate, som står kvar där än i dag. År 1608 skrev han fortfarande till storhertig Ferdinando I för att berätta om sina bedrifter: hans brev förvaras i Mediciarkivet i Florens. Den sista uppgiften om honom är från 1628, i Bahia.
Poeten
Vincenzo da Filicaja
Familjens mest berömda medlem är Vincenzo da Filicaja (Florens, 1642–1707), en av Italiens främsta poeter under sin tid. Han var ledamot av Accademia della Crusca och av Arcadia, där han kallades Polibo Emonio, och blev berömd i hela Europa för de dikter han skrev med anledning av att Wien befriades från den osmanska belägringen 1683; hans sonetter om Italien lästes och översattes långt in på 1800-talet. Cosimo III de' Medici gjorde honom till senator 1695 och därefter till guvernör i Volterra (1696) och Pisa (1700). När han kunde drog han sig tillbaka till Filicaja, långt från plikterna vid hovet. Han gifte sig med Anna Capponi och var vän till vetenskapsmannen Francesco Redi och till drottning Kristina av Sverige, som 1687 bidrog till att bekosta sonen Braccios studier vid Collegio Tolomei i Siena.
Han dog i Florens 1707 och begravdes i familjens kapell, helgat åt den helige Julianus, i kyrkan San Pier Maggiore, där sonen Scipione lät resa ett monument över honom. År 1751 lät Scipione även placera där en målning av Francesco Conti, Den helige Antoninus väcker ett barn ur familjen da Filicaja från de döda: samma under som basreliefen i den lilla kyrkan Sant'Antonino, här i byn, påminner om.
Kyrkan San Pier Maggiore finns inte längre. I september 1783 rasade plötsligt en av dess pelare och avslöjade en kärna av trä; 1784 beordrade storhertig Pietro Leopoldo att kyrkan skulle rivas. Endast bågarna i dess portik finns kvar, kända som Arco di San Pierino. Poetens minne vårdas i dag av ett kenotafium i basilikan Santa Croce.
Från 1500-talet till i dag
Ett familjehem, alltid bebott
Genom seklerna har den lilla byn omvandlats flera gånger innan den fick sitt nuvarande utseende. Villa da Filicaja har fortfarande kvar sin medeltida östfasad. Nordfasaden är utformad i sen 1500-talsstil, men byggdes först 1906. Mellan 1900 och 1908 lät greve Andrea da Filicaja Dotti göra omfattande ombyggnader av interiörerna för att återskapa 1600-talsrum: han lät bygga segelvalv i stället för de ursprungliga kassettaken och ordnade om rummen efter tidens smak.
Byn har förblivit i samma familjs ägo, i dag representerad av grevarna Nardi-Dei da Filicaja, och var också hem för poeten Vincenzo da Filicaja. Till familjen hörde även Andrea Dotti (1938–2007), läkaren som 1969 gifte sig med Audrey Hepburn. Under årtionden upprepade vissa lokala guideböcker legenden om att storhertig Cosimo III de' Medici skulle ha skänkt den lilla byn till poeten: en historia som visade sig vara ogrundad. Först 2003, tack vare tillgången till familjens privata arkiv, kunde historikerna hitta det ursprungliga köpekontraktet genom vilket egendomen köptes från invånarna i Figline, daterat den 21 juni 1452 och undertecknat av Ser Giovanni di Simone da Filicaja: ett dokument som visar att gården tillhörde familjen da Filicaja långt innan poeten föddes och som därmed, efter flera sekler, avslöjar dess verkliga ursprung.
Namnets ursprung
Från Figline till Filicaja
Platsen hette ursprungligen Figline, eller Castello di Figline. När familjen kom blev den Filicaja, eller Al Filicaja – men genom seklerna har gården också kallats Fattoria S. Antonio (efter den lilla kyrkan tillägnad helgonet) eller Tenuta Al Filicaja, och ibland kallades även själva villan Villa S. Antonio, beroende på tidsperiod och ägare. Själva familjen, som fram till mitten av 1200-talet var känd som ”della Vitella” (eller ”Tebaldi”, eller ”d'Aquona”) och som i slutet av 1000-talet härskade över området kring Pontassieve från borgen Quona, antog namnet ”da Filicaja” när den florentinska republiken uppstod, för att inte framstå som adlig och därmed kunna inneha offentliga ämbeten: det lyckades väl, och familjen gav republiken tolv gonfalonierer och sextiosex priorer mellan 1284 och 1523.
Även på 1900-talet berodde vad platsen kallades ofta på vem som skrev om den – och till och med på ägaren själv: det sägs att Andrea da Filicaja Dotti i början av seklet normalt använde ”Villa da Filicaja” om villan och ”Tenuta Al Filicaja” om gården, men gick över till ”Villa S. Antonio” i sin korrespondens med kyrkan eller kommunen; på vinetiketterna stod gården som ”Tenuta Al Filicaja del Conte da Filicaja Dotti”, medan familjens räkenskapsböcker helt enkelt talade om ”Fattoria di Figline in Val d'Elsa”. Namnväxlingarna visar, tydligare än något dokument, hur bandet mellan familjen och platsen genom århundradena först och främst har varit personligt, snarare än formellt.
Produkter
Vinerna från Filicaja
Från Chianti, med sina rötter i Toscana, till Italiens främsta ursprungsbeteckningar: varje vin speglar sin växtplats unika karaktär.